lva.blogg.se

Känns som att varje kväll jag ska sova så kommer ångesten. Ångest över något jag ätit, ångest över att det är ostädat, ångest över pengar, ångest över att någon kanske tycker illa om mig, ångest att kanske inte duga, ångest att jag inte pratat med mina vänner på ett tag (kanske har dom glömt mig?), och ångest över massa andra grejer mellan himmel och jord. Hur ska man få denna ångest, som sen är som bortblåst på morgonen, att inte komma smygandes igen på kvällen?

Har läst några blogginlägg nu som handlat om att ha barn vs. att inte ha barn, så jag kan väl lika gärna fortsätta.

Så fort man har en åsikt om, eller gör ett aktivt ställningstagande som går emot det som anses som det normala så är det av någon anledning otroligt provocerande för andra människor, och ibland får man också höra att ens eget val är fel/konstigt/dåligt. Jag märkte det då jag var vegetarian, jag märker det nu då jag inte dricker alkohol, och tydligen också om man inte vill skaffa barn.
Jag vet inte ens om jag vill skaffa barn eller inte. Jag har svårt att se mig själv som mamma, och känner ingen önskan eller längtan efter barn, samtidigt som jag har svårt att tänka mig att bli gammal och inte ha barn (alldeles ensam?). Kanske är det något man blivit inlärd. Att man ska ha barn, att det är det normala och därför det rätta. När jag var barn hade alla vuxna runt omkring en barn, eller så visste man inte men utgick ifrån att dom hade det. Kan bara minnas ett par som inte hade barn. Några vänner till mamma och pappa som vi brukade baka julgodis med, och om jag minns rätt så berodde det på att dom inte kunde få barn. Annars hade ju alla barn.
För ett par år sen var jag helt negativ till att skaffa bart, och som sagt idag så är jag mer bara osäker. Att jag har ändrart mig kan nog bero på flera saker. En pojkvän som man känner sig säkrare på kanske är en sak, och den fullkomliga baby-boom som råder på jobbet är nog bidragande faktorer (hittills i år: 2 arbetskompisar som fått barn, en som blivit morfar och en mormor, och senare ska våran chef få barn, och ca. 5 personer till ska bli mormor/morfar/farmor/farfar). Så klart blir man påverkad av alla magar och allt baby-prat också.
Tycker absolut inte illa om barn, och det behöver man inte göra för att inte vilja ha egna barn. Det jag alltid haft som "argument" (vilket jag tycker är helt sjukt att man måste ha argument för att man väljer att inte göra som alla andra oavsett om det gäller barn eller inte) för att inte vilja skaffa barn är främst två saker

1. Varför föda fler barn till en redan överbefolkad planet?
2. Varför föda ett barn till denna grymma värld. Med miljöförstöring, krig, svält och katastrofer å ena sidan och mobbing, ensamhet och utanförskap å andra sidan (Men det kanske mer speglar ens egen ångest som man inte vill att någon annan ska behöva uppleva).

Dessa argument har inget med den känslomässiga biten att göra, för den är mycket svårare att argumentera för.

En annan sak man ofta får höra om man säger att man inte vill ha barn är att "men du är ju så ung, du kommer att ändra dig då du blir äldre/mognare/hittar rätt partner" osv. Nu har man hört det så pass mycket att det är en sanning för en själv, och visst, jag ska inte hålla det för omöjligt. Man utvecklas ju hela tiden och ändras som människa med dom erfarenheter man får.

Efter en lagom virrig text , vilken är då min slutsats? Tja, att jag inte vet om jag i framtiden kommer att vilja skaffa barn eller inte, men det skönaste är ändå insikten att jag ju faktiskt inte behöver bestämma mig nu!

Har varit utan dator i nästan en vecka nu, så det känns skönt att ett nytt nätaggregat är på plats, och datorn går till och med tystare än förut :) Fast livet utan dator är ganska skönt det med, och så har jag ju fått låna Peters för att kolla mailen och annat sånt viktigt.

Idag är en trött dag, en sån dag då man egentligen inte har lust med någonting, inte efter att man kommit hem från jobbet i alla fall. Konstigt nog känns det som att jag hade mer energi förra veckan då jag var förkyld och halvsjuk, eller så lät man sig själv slappna av då, nu när man är pigg så känner man istället allt man "måste" eller "borde" göra. Usch. Det blir som kortslutning och istället orkar man ingenting alls, vilket i sin tur ger mer ångest... Eller vad man nu ska kalla det...
Det är egentligen lite otäckt vilken press man har på sig själv. Man vill vara perfekt. Perfekt på jobbet, perfekt för sin sambo, perfekt för sina vänner och sin familj, perfekt matte åt kissen, se perfekt ut, ha ett perfekt hem.. och DESSUTOM ska man ha tid att göra saker man själv vill, för sin egen skull. Någonstans där krachar allt, och istället för att orka med några saker orkar man ingenting...
Så nu ska jag se lite topmodel, sen ska jag sova. Och försöka komma över att jag inte gjort någonting värt på hela kvällen!
(Men snart är det ju vår i alla fall)