På tal om barn
Har läst några blogginlägg nu som handlat om att ha barn vs. att inte ha barn, så jag kan väl lika gärna fortsätta.
Så fort man har en åsikt om, eller gör ett aktivt ställningstagande som går emot det som anses som det normala så är det av någon anledning otroligt provocerande för andra människor, och ibland får man också höra att ens eget val är fel/konstigt/dåligt. Jag märkte det då jag var vegetarian, jag märker det nu då jag inte dricker alkohol, och tydligen också om man inte vill skaffa barn.
Jag vet inte ens om jag vill skaffa barn eller inte. Jag har svårt att se mig själv som mamma, och känner ingen önskan eller längtan efter barn, samtidigt som jag har svårt att tänka mig att bli gammal och inte ha barn (alldeles ensam?). Kanske är det något man blivit inlärd. Att man ska ha barn, att det är det normala och därför det rätta. När jag var barn hade alla vuxna runt omkring en barn, eller så visste man inte men utgick ifrån att dom hade det. Kan bara minnas ett par som inte hade barn. Några vänner till mamma och pappa som vi brukade baka julgodis med, och om jag minns rätt så berodde det på att dom inte kunde få barn. Annars hade ju alla barn.
För ett par år sen var jag helt negativ till att skaffa bart, och som sagt idag så är jag mer bara osäker. Att jag har ändrart mig kan nog bero på flera saker. En pojkvän som man känner sig säkrare på kanske är en sak, och den fullkomliga baby-boom som råder på jobbet är nog bidragande faktorer (hittills i år: 2 arbetskompisar som fått barn, en som blivit morfar och en mormor, och senare ska våran chef få barn, och ca. 5 personer till ska bli mormor/morfar/farmor/farfar). Så klart blir man påverkad av alla magar och allt baby-prat också.
Tycker absolut inte illa om barn, och det behöver man inte göra för att inte vilja ha egna barn. Det jag alltid haft som "argument" (vilket jag tycker är helt sjukt att man måste ha argument för att man väljer att inte göra som alla andra oavsett om det gäller barn eller inte) för att inte vilja skaffa barn är främst två saker
En annan sak man ofta får höra om man säger att man inte vill ha barn är att "men du är ju så ung, du kommer att ändra dig då du blir äldre/mognare/hittar rätt partner" osv. Nu har man hört det så pass mycket att det är en sanning för en själv, och visst, jag ska inte hålla det för omöjligt. Man utvecklas ju hela tiden och ändras som människa med dom erfarenheter man får.
Efter en lagom virrig text , vilken är då min slutsats? Tja, att jag inte vet om jag i framtiden kommer att vilja skaffa barn eller inte, men det skönaste är ändå insikten att jag ju faktiskt inte behöver bestämma mig nu!
Så fort man har en åsikt om, eller gör ett aktivt ställningstagande som går emot det som anses som det normala så är det av någon anledning otroligt provocerande för andra människor, och ibland får man också höra att ens eget val är fel/konstigt/dåligt. Jag märkte det då jag var vegetarian, jag märker det nu då jag inte dricker alkohol, och tydligen också om man inte vill skaffa barn.
Jag vet inte ens om jag vill skaffa barn eller inte. Jag har svårt att se mig själv som mamma, och känner ingen önskan eller längtan efter barn, samtidigt som jag har svårt att tänka mig att bli gammal och inte ha barn (alldeles ensam?). Kanske är det något man blivit inlärd. Att man ska ha barn, att det är det normala och därför det rätta. När jag var barn hade alla vuxna runt omkring en barn, eller så visste man inte men utgick ifrån att dom hade det. Kan bara minnas ett par som inte hade barn. Några vänner till mamma och pappa som vi brukade baka julgodis med, och om jag minns rätt så berodde det på att dom inte kunde få barn. Annars hade ju alla barn.
För ett par år sen var jag helt negativ till att skaffa bart, och som sagt idag så är jag mer bara osäker. Att jag har ändrart mig kan nog bero på flera saker. En pojkvän som man känner sig säkrare på kanske är en sak, och den fullkomliga baby-boom som råder på jobbet är nog bidragande faktorer (hittills i år: 2 arbetskompisar som fått barn, en som blivit morfar och en mormor, och senare ska våran chef få barn, och ca. 5 personer till ska bli mormor/morfar/farmor/farfar). Så klart blir man påverkad av alla magar och allt baby-prat också.
Tycker absolut inte illa om barn, och det behöver man inte göra för att inte vilja ha egna barn. Det jag alltid haft som "argument" (vilket jag tycker är helt sjukt att man måste ha argument för att man väljer att inte göra som alla andra oavsett om det gäller barn eller inte) för att inte vilja skaffa barn är främst två saker
- Varför föda fler barn till en redan överbefolkad planet?
- Varför föda ett barn till denna grymma värld. Med miljöförstöring, krig, svält och katastrofer å ena sidan och mobbing, ensamhet och utanförskap å andra sidan (Men det kanske mer speglar ens egen ångest som man inte vill att någon annan ska behöva uppleva).
En annan sak man ofta får höra om man säger att man inte vill ha barn är att "men du är ju så ung, du kommer att ändra dig då du blir äldre/mognare/hittar rätt partner" osv. Nu har man hört det så pass mycket att det är en sanning för en själv, och visst, jag ska inte hålla det för omöjligt. Man utvecklas ju hela tiden och ändras som människa med dom erfarenheter man får.
Efter en lagom virrig text , vilken är då min slutsats? Tja, att jag inte vet om jag i framtiden kommer att vilja skaffa barn eller inte, men det skönaste är ändå insikten att jag ju faktiskt inte behöver bestämma mig nu!
Kommentarer
Trackback
