Får man klaga på folk?
Alltså. Har varit lite slapp idag. Har i och för sig tvättat också, men i övrigt har jag inte gjort så mycket sen jag kom hem från jobbet. Satt och halvsåg på två program på svt play. Dokument inifrån om dels hur svårt det är att hitta kärleken, och sen hur svårt det är att ha vissa jobb, som nästan kräver att man arbetar och är tillgänglig 24 timmar om dygnet, och aldrig riktigt är ledig och nästan jobbar på semestern.
Jag blir så trött på såna människor att jag bara blir störd då jag ser på det. Först och främst det med jobbet. Visst man kanske älskar sitt jobb, man har kanske så att säga "valt karriären", man kanske känner pressen och trycket att efter man kommit hem och ätit middag så bör man koppla upp sig mot datorn och "jobba klart" hemma, om man nu har ett sånt jobb. Visst, man kanske har det så och kanske man trivs med det. Frågan är ju om man ska skaffa barn då? Eller familj.. och det tycker jag gäller för både män och kvinnor. Klart att man ibland kan måsta göra något hemmifrån eller jobba över, men varje dag? Dessutom visade det sig ju ofta vara sådana som hade väldigt stort inflytande själva över sin arbetstid, så även om det fanns en viss tid dom skulle jobba i veckan så jobbade dom mycket mer, obetalt. Som en sa, "det skulle inte funka att gå ner till halvtid för jag skulle ändå jobba lika mycket som en heltid". Det sjuka tycker jag är att i och med att det blir vanligare så sätter det liksom en standard. Om du inte jobbar så mycket, om du inte älskar ditt jobb så mycket att du vill jobba med det även på din fritid, då måste det vara något fel. Jag säger inte att dom människorna är sämre eller dåliga föräldrar, men man kanske inte kan ha allt här i världen. Man kanske måste offra något för att få något annat. Jag är glad att jag inte kan ta med så mycket jobb hem i alla fall, kanske inte så säkert att börja köra experiment i diskbänken. Däremot är det skönt med flextid så man kan jobba längre om man känner att man har mycket någon dag, och istället sluta tidigare en annan.
Andra programmet handlade om svårigheten att hitta kärleken, eller mest problemet det medförde att få barn sent i livet. Det var några tjejer, närmare 30 som alla var singlar, hade utbildat sig, rest runt och gjort olika saker, och nu började dom känna sig lite smått stressade över att bilda familj, och hur det nu skulle gå när dom fortfarande var på jakt efter den "prefekta partnern". Snarare låter det som dom är på jakt efter det perfekta livet, som inte finns. Den prefekta mannen, som ska vara både jämställd men "manlig". Han skulle ha mycket humor, vara högutbildad, helst händig, men det var inget måste. Han fick inte vara för liten och smal, för dom ville känna att dom kunde krypa in hos han och känna sig små. En ville att han skulle vara kreativ... Och dom ville lixom ha kärlek vid första ögonkastet, typ som i nån Hollywoodfilm då man springer på varandra på mataffären och så säger det bara "klick" och happy ever after. Förlovad efter ett år, gifta sig året efter, och sen barn. Då räknade hon ut att hon skulle ha sitt första barn innan 31... Och sen ville dom ha kvar sitt liv som dom levde nu, och ändå ha familj. Är det på fler än ett ställe som den här ekvationen spricker? Livet är inte som i "Desperate Housewives" eller "Vänner" eller annan valfri amerikansk film eller serie. Kanske kan man inte ha allt? En kvinna var över 40 och hon kännde att nu var hon mogen, nu ville hon skaffa barn. Att det finns risker och svårigheter med att skaffa barn efter 35 fanns som inte. Som sagt tidigare, kanske kan man inte ha allt, och kanske kan man inte vara perfekt.
Jag vill inte klanka ner på dessa människor. Alla gör sina val, alla har sina drömmar och förväntningar. Det jag blir störd på är hur det visas och framställs på TV. Jag blir bara irriterad. Suck
Jag blir så trött på såna människor att jag bara blir störd då jag ser på det. Först och främst det med jobbet. Visst man kanske älskar sitt jobb, man har kanske så att säga "valt karriären", man kanske känner pressen och trycket att efter man kommit hem och ätit middag så bör man koppla upp sig mot datorn och "jobba klart" hemma, om man nu har ett sånt jobb. Visst, man kanske har det så och kanske man trivs med det. Frågan är ju om man ska skaffa barn då? Eller familj.. och det tycker jag gäller för både män och kvinnor. Klart att man ibland kan måsta göra något hemmifrån eller jobba över, men varje dag? Dessutom visade det sig ju ofta vara sådana som hade väldigt stort inflytande själva över sin arbetstid, så även om det fanns en viss tid dom skulle jobba i veckan så jobbade dom mycket mer, obetalt. Som en sa, "det skulle inte funka att gå ner till halvtid för jag skulle ändå jobba lika mycket som en heltid". Det sjuka tycker jag är att i och med att det blir vanligare så sätter det liksom en standard. Om du inte jobbar så mycket, om du inte älskar ditt jobb så mycket att du vill jobba med det även på din fritid, då måste det vara något fel. Jag säger inte att dom människorna är sämre eller dåliga föräldrar, men man kanske inte kan ha allt här i världen. Man kanske måste offra något för att få något annat. Jag är glad att jag inte kan ta med så mycket jobb hem i alla fall, kanske inte så säkert att börja köra experiment i diskbänken. Däremot är det skönt med flextid så man kan jobba längre om man känner att man har mycket någon dag, och istället sluta tidigare en annan.
Andra programmet handlade om svårigheten att hitta kärleken, eller mest problemet det medförde att få barn sent i livet. Det var några tjejer, närmare 30 som alla var singlar, hade utbildat sig, rest runt och gjort olika saker, och nu började dom känna sig lite smått stressade över att bilda familj, och hur det nu skulle gå när dom fortfarande var på jakt efter den "prefekta partnern". Snarare låter det som dom är på jakt efter det perfekta livet, som inte finns. Den prefekta mannen, som ska vara både jämställd men "manlig". Han skulle ha mycket humor, vara högutbildad, helst händig, men det var inget måste. Han fick inte vara för liten och smal, för dom ville känna att dom kunde krypa in hos han och känna sig små. En ville att han skulle vara kreativ... Och dom ville lixom ha kärlek vid första ögonkastet, typ som i nån Hollywoodfilm då man springer på varandra på mataffären och så säger det bara "klick" och happy ever after. Förlovad efter ett år, gifta sig året efter, och sen barn. Då räknade hon ut att hon skulle ha sitt första barn innan 31... Och sen ville dom ha kvar sitt liv som dom levde nu, och ändå ha familj. Är det på fler än ett ställe som den här ekvationen spricker? Livet är inte som i "Desperate Housewives" eller "Vänner" eller annan valfri amerikansk film eller serie. Kanske kan man inte ha allt? En kvinna var över 40 och hon kännde att nu var hon mogen, nu ville hon skaffa barn. Att det finns risker och svårigheter med att skaffa barn efter 35 fanns som inte. Som sagt tidigare, kanske kan man inte ha allt, och kanske kan man inte vara perfekt.
Jag vill inte klanka ner på dessa människor. Alla gör sina val, alla har sina drömmar och förväntningar. Det jag blir störd på är hur det visas och framställs på TV. Jag blir bara irriterad. Suck
Kommentarer
Trackback
