Ställ min diagnos tack!
Det finns en sak jag har gått och funderat på ett tag, och det är det här med att vara en social människa. När vet man att man är normal, och när ska man börja fundera på vad det är som är fel? Jag skulle inte räkna mig till en social människa. Skulle väl kanske inte kalla mig asocial, men jag känner oftast inget behov av att träffa folk. Klart att det är kul att träffa kompisar och så, men den enda jag brukar längta efter att få träffa är Peter.
Är heller ingen människa som tycker om att fara ut, träffa folk och så, tycker inte om ställen där det är mycket folk, och man måste trängas och knuffa i varandra. Samma sak är det om man sitter och pratar några stycken i grupp. Om jag inte känner dom jätteväl så säger jag inte mycket, om jag inte blir direkt tillfrågad. Samtidigt tycker jag inte alls att det är jobbigt eller hemskt att prata inför en grupp (tex presentation av skolarbete osv.).
Däremot så träffas jag gärna med några få vänner och umgås hemma, eller far på stan. I sådana situationer kan jag vara väldigt pratglad, medans träffar jag på och ska prata med nån jag bara känner sådär halvbra så vet jag oftast inte vad jag ska säga, vad man ska prata om och så vidare.
Telefoner är också något jag inte tycker om. Tycker inte om att ringa till folk jag inte känner, är även dålig på att ringa till folk jag känner. Dom enda ställen jag egentligen kan ringa till utan att tycka är det minsta jobbigt är till Peter eller hem eller till mormor (fast dit ringer jag inte så ofta). Den här egenskapen hos mig gör att jag kan vara lite dålig att hålla kontakten med folk, vilket är synd.. tur att msn finns.
Jag vet inte om det är nåt fel på mig egentligen, bara att jag känner ganska ofta att jag inte passar in, eller att folk tycker jag är konstig (det är inget nån har sagt, utan vad jag kan tro att dom tänker ibland). Så snälla, ställ min diagnos.
Är heller ingen människa som tycker om att fara ut, träffa folk och så, tycker inte om ställen där det är mycket folk, och man måste trängas och knuffa i varandra. Samma sak är det om man sitter och pratar några stycken i grupp. Om jag inte känner dom jätteväl så säger jag inte mycket, om jag inte blir direkt tillfrågad. Samtidigt tycker jag inte alls att det är jobbigt eller hemskt att prata inför en grupp (tex presentation av skolarbete osv.).
Däremot så träffas jag gärna med några få vänner och umgås hemma, eller far på stan. I sådana situationer kan jag vara väldigt pratglad, medans träffar jag på och ska prata med nån jag bara känner sådär halvbra så vet jag oftast inte vad jag ska säga, vad man ska prata om och så vidare.
Telefoner är också något jag inte tycker om. Tycker inte om att ringa till folk jag inte känner, är även dålig på att ringa till folk jag känner. Dom enda ställen jag egentligen kan ringa till utan att tycka är det minsta jobbigt är till Peter eller hem eller till mormor (fast dit ringer jag inte så ofta). Den här egenskapen hos mig gör att jag kan vara lite dålig att hålla kontakten med folk, vilket är synd.. tur att msn finns.
Jag vet inte om det är nåt fel på mig egentligen, bara att jag känner ganska ofta att jag inte passar in, eller att folk tycker jag är konstig (det är inget nån har sagt, utan vad jag kan tro att dom tänker ibland). Så snälla, ställ min diagnos.
Kommentarer
Trackback
