lva.blogg.se

Hösten är ett faktum. Löven är inte bara gula och orangea, utan har dessuom redan börjat dala ner från träden, snart blir dom nog bruna. Alla säger att det är så vackert med höst, med alla färger. Själv tycker jag nog att löven är vackrare då dom är gröna. Vackert är det också när det gnistrar snö på grenarna, men dit är det ju några månader.

Vad ska man egentligen skriva om då när man bloggar? Jag vill skriva bra saker, intressanta saker, som folk vill läsa, just nu känns allt jag skriver bara trist mest. Har tappat inspiration. Vill försöka vara personlig å skriva personliga saker, men vem har egentligen lust att vara och rota i min konstiga hjärna. Många skriver och bloggar om mode, men jag känner att det inte riiiiktigt är min grej.
Vill skriva om saker jag tycker och tänker, tänker en himla massa, men det är som att tankarna inte kan ta form utanför mitt huvud, gud vad det där lät poetiskt...

Det är jobbigt att vara människa. Man ska göra vissa saker, uppnå vissa mål, vara på ett visst sätt. Och alltid alltid alltid tanken att det man gör inte duger. Spelar ingen roll om jag lyckas bevisa för mig själv flera gånger att jag visst är bra på saker, att jag är duktig och kan, ändå finns tanken där, att jag egentligen inte kan, eller att jag är för lat. Man blir så bra på att anklaga sig själv. Måste hela tiden bevisa, för mig själv och för alla andra, att jag gör mitt jobb, att jag kan det jag gör, ändå saknar jag självförtroendet, eller självkänslan, att vara nöjd med mig själv. Har det inte med skola eller arbete att göra (vilket det oftast har) så kan det vara något annat. Vikt till exempel...

Jag är inte depprimerad, inte alls. Jag är faktiskt nöjd med mitt liv, jag har en pojkvän som älskar mig över allt annat. Det som hela tiden finns där dock är oron. Oron att inte duga för mig själv eller för andra. Oron är det sen som leder till stressen (jag måste ju hinna alla dom där sakerna för att kunna vara nöjd). Det blir som en ond spiral. Träning som jag förr tyckte var kul ser jag nu som ett ont måste. Jag försöker intala mig själv och alla andra att jag tränar för att jag vill, men glädjen finns oftast inte där längre, och det gör mig ledsen. Samtidigt vill jag träna, vill hålla mig i form, vill vara smal... men samtidigt är det svårt att motivera sig när man redan är stressad och har mycket att göra, då blir det lätt att man kommer med undanflykter...

Det är jobbigt att vara människa. Jag vet att jag inte borde klaga, jag har verkligen inget att klaga över i mitt liv, några gropar i vägen stöter man ju alltid på, ändå är det som att något i mig inte kan lägga sig till ro, det kommer alltid tillbaka...