Längtan efter något större
En sak som jag saknar är fascinasion för stora städer, när många jag pratar med har totalt motsatt uppfattning. Ju större desto bättre, nästan.
När killen som ska ha lägenheten efter mig var å kollade på den för ett par veckor sedan hade han med sig en kompis som, när jag sa att jag skulle flytta från Umeå för att göra ex-jobb, frågade om jag skulle flytta till Stockholm "dit alla andra vill".
- Nä, sa jag. Jag ska flytta till Skellefteå.
Ibland kan jag känna det som att andra tycker att det är fel att flytta tillbaka dit, typ "guuuuuuud så tråkig" (ingen har sagt nåt, men det känns lite så). Det tråkigaste med Skellefteå är att alla mina kompisar har flytt därifrån. Nu har jag ju inte sagt att jag absolut vill och måste bo där i hela mitt liv, kan tänka mig någon annan mindre stad i norrland också, men att flytta till någon storsdad i söder, nja. Faktum är att HELA min närmaste släkt bor runt Skellefteå. Nu har jag ju inte världens största släkt, men mormor, farmor och farfar. Min faster, farbror och morbror med respektive bor där, och mina 6 kusiner (nu är ju 3 av dom så unga att dom fortfarande bor hemma, men ändå). Av hela min släkt är det jag å min lillebror som bor i Umeå för att plugga.
Helt ärligt talat har jag svårt att se vad som lockar med stora städer. Pratade med Mai förut om stora städer, och att jag inte kände att jag ville till typ Stockholm eller någon annan stor stad (även om Sverige inte alls har speciellt stora städer jämfört med Vietnam där hon kommer ifrån). Visst, stora städer har såklart mer att erbjuda vad gäller affärer, underhållning, saker att göra, om det nu är det man eftersträvar, kanske inte alla gör det.
Mai pratade om att man inte känner sig säker. Att när hon kom till Umeå (som är en alldeles tillräckligt stor stad enligt mig) så tyckte hon att det var så lite folk, att man aldrig mötte någon att fråga om vägen till ställen, och om något skulle hända (nån olycka tex.) så finns det ingen människa i närheten som man kan få hjälp av.
Själv skulle jag nog vara mer rädd i en stor stad, är mer rädd för människor än för att tex. ramla och göra illa mig eller vad det nu var hon menade.
Men såklart är vi olika. Uppenbarligen finns det en hel massa människor som vill till stora städer, och det finns vi som inte vill, så är det bara.
Personligen föredrar jag lugnet att vara lite ensam för med sig. Det finns nog inte mycket jag tycker mer illa om än att trängas med folk, folk som trycker å knuffas i alla olika riktningar. Jag vill ha min egen plats!
När killen som ska ha lägenheten efter mig var å kollade på den för ett par veckor sedan hade han med sig en kompis som, när jag sa att jag skulle flytta från Umeå för att göra ex-jobb, frågade om jag skulle flytta till Stockholm "dit alla andra vill".
- Nä, sa jag. Jag ska flytta till Skellefteå.
Ibland kan jag känna det som att andra tycker att det är fel att flytta tillbaka dit, typ "guuuuuuud så tråkig" (ingen har sagt nåt, men det känns lite så). Det tråkigaste med Skellefteå är att alla mina kompisar har flytt därifrån. Nu har jag ju inte sagt att jag absolut vill och måste bo där i hela mitt liv, kan tänka mig någon annan mindre stad i norrland också, men att flytta till någon storsdad i söder, nja. Faktum är att HELA min närmaste släkt bor runt Skellefteå. Nu har jag ju inte världens största släkt, men mormor, farmor och farfar. Min faster, farbror och morbror med respektive bor där, och mina 6 kusiner (nu är ju 3 av dom så unga att dom fortfarande bor hemma, men ändå). Av hela min släkt är det jag å min lillebror som bor i Umeå för att plugga.
Helt ärligt talat har jag svårt att se vad som lockar med stora städer. Pratade med Mai förut om stora städer, och att jag inte kände att jag ville till typ Stockholm eller någon annan stor stad (även om Sverige inte alls har speciellt stora städer jämfört med Vietnam där hon kommer ifrån). Visst, stora städer har såklart mer att erbjuda vad gäller affärer, underhållning, saker att göra, om det nu är det man eftersträvar, kanske inte alla gör det.
Mai pratade om att man inte känner sig säker. Att när hon kom till Umeå (som är en alldeles tillräckligt stor stad enligt mig) så tyckte hon att det var så lite folk, att man aldrig mötte någon att fråga om vägen till ställen, och om något skulle hända (nån olycka tex.) så finns det ingen människa i närheten som man kan få hjälp av.
Själv skulle jag nog vara mer rädd i en stor stad, är mer rädd för människor än för att tex. ramla och göra illa mig eller vad det nu var hon menade.
Men såklart är vi olika. Uppenbarligen finns det en hel massa människor som vill till stora städer, och det finns vi som inte vill, så är det bara.
Personligen föredrar jag lugnet att vara lite ensam för med sig. Det finns nog inte mycket jag tycker mer illa om än att trängas med folk, folk som trycker å knuffas i alla olika riktningar. Jag vill ha min egen plats!
Kommentarer
Trackback
